Tidens gång, en ny säsong.

Idag var luften hög och klar. Solen värmde, men fick konkurrera med den bitande kylan. Höst på riktigt. Torra löv virvlade upp när min röda cykel for fram och man såg mer stövlar än tygskor på folks fötter. Höst på riktigt.

En höst för två år sedan tog jag den här bilden. Den är från utsiktsplatsen Rusakulan i Kilsbergen. Jag och Jonathan var nyförlovade. Vi drack kaffe, njöt av utsikten och pratade om vår framtid tillsammans. Det är ett härligt minne, från en härlig plats i härliga Närke. Sånt där ska man göra oftare. Ta en termos och en rejäl vindjacka. Sedan ge sig ut i Guds vackra skapelse och njuta av allt det vackra han gett till oss. Missa inte hösten nu, missa inte det vackra skiftet när hela skapelsen förbereder sig för vintern. Det är häftigt hur det bara sker, utan att någon av oss kan hindra det.  Det är bara att gilla läget och förbereda sig för en ny årstid. Tidens gång, en ny säsong. Just i dessa skiften är jag övertygad om att Gud också vill lära oss något om själva livet... allting har sin tid.


I morgon är en efterlängtad dag. Då får jag äntligen träffa min älskade syster igen och Valter såklart. Stora killen som fyllde 10 månader igår. Jag hoppas han lärt sig säga moster Anna....


Signerat Karlsson

Sådärja

Ja mamma. Nu är det inte längre du som pryder det senaste inlägget. Synd tycker jag, fin som du är! Men nu var det dags igen. Jag läser ju två kurser den här terminen som har med skrivande och journalistik att göra. Därför känns det extra roligt att börja skriva igen på det här sättet. Inte för att jag inte har skrivit under hela den här tiden. Tvärt om, jag har rott en C-uppsats i hamn. Nej, jag hade ju bestämt mig för att inte köra en massa jag-vet-att-jag-inte-skrivit-på-länge-grejer. Nu är vi där vi är och det ska som sagt bli roligt att börja skriva här igen. Om det så bara är mamma som läser.