torsdag 15 februari 2007

liljorna på ängen

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en moders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

Var dag är oss given. Jag får påminna mig om och om igen att Gud har allt i sin hand, att var dag har nog av sin egen plåga och att alltid blanda mina tankar med böner. Att Gud ger åt varje dag fröjd, smärta, möda, vila och behag gör att vi orkar med. Vi måste känna smärta för att kunna känna medlidande men vi måste också lära oss att fröjdas och tacka över livet och det vi har. Gud tvingar allt till det bästa, även om det som händer kan kännas som det värsta.

Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.

Det finns nåd för varje tid. När jag ser tillbaka på mitt än så länge snart nittonåriga liv så har det sett väldigt olika ut, i olika tider. Ibland finner jag mig själv längta tillbaka till barndomen, ibland drömma om framtiden. Jag tror dock att för varje tid så finns en mening. Jag tror ingen tid i livet är någon sorts mellantid då man bara finns för att leva vidare, det finns alltid något att lära sig, alltid någon att bli vän med och alltid något att utföra. Och framför allt finns det nåd, att ta sig vidare, att stänga dörrar bakåt, och att njuta av just denna stund.

Varje dags bekymmer vill han bära, Han som heter både kraft och råd. Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandringstid.
Som din dag, så skall din kraft dock vara, detta löfte gav han mig.

Han ger kraft, allt som behövs för just den dag vi möter. Vi kommer aldrig behöva gå igenom saker som vi inte klarar av. Vilken trygghet.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften Herre kär. Ej min tro, och ej min tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga av din trogna faders hand. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.

Jag vill inte komma dit att jag försöker klara mig själv, lösa saker på egen hand. Min bön är att jag alltid ska komma att gå till Han som verkligen vet och vill mitt bästa. Min bön är att få kasta mig ut och låta Hans vingar bära mig dit Han vill.

söndag 11 februari 2007

min helg

Jag förstår inte de som säger att söndagar är depp dagar. Eller det kanske är mer rätt att säga att jag inte håller med dem. Jag förstår, men jag håller inte med. Inuti mig finns ett lugn, en obeskrivlig lycka och en förväntan på framtiden. Min helg har varit underbar; relax och himmelsk kycklingpaj. Stolthet och fördom och långpromenad. Bror, svägerska och brorson. Alla hjärtans dag pyssel och coop forum. Familjemiddag med Johannas familj och ännu en långpromenad med stavar (mohah) och solsken ända in i hjärtat.
IMORGON ÄR DET DIN DAG!
GRATTIS!

Det når mig när jag är på höjden, och det når mig när jag är i djupet.

torsdag 8 februari 2007

jag älskar torsdagar

Om exakt en och en halv timme ska jag och pappa bänka oss framför antikrundan med en skål popcorn.
Fram tills dess ska jag och D.H.A räkna matte. Det känns som om jag kommit till slutet av mig själv på de flesta områden i mitt liv just nu, t.o.m på matten.


"Jag ska lära och undervisa dig om den väg du ska vandra"

fredag 2 februari 2007

så enkelt




Jag har saknat det där enkla. så som livet faktikst kan vara, enkelt.

I onsdags kväll när jag hörde honom berätta om sitt liv så slog det mig, vad enkelt det är.

Att bara leva för varje dag, fullt ut. Ta tag i varje stund i mitt liv och göra det jag gör just då, av hela hjärtat. Att aldig andas ett andetag utan att vara tacksam. Att aldrig skratta utan att verkligen skratta. Att inte fälla en tår, utan att jag menar det.

Jag har aldrig varit särskilt morgonpigg, men på något sätt så älskar jag morgonar (morgnar.. mornar.. hus stavas det?) man får liksom börja om, och samtidigt forstätta. Man behöver varje dag en nystart, just för att aldrig ta något för givet, eller göra något som man alltid har gjort. Man man behöver lika mycket forstätta varje dag, fortsätta att leva det liv man blivit given. Fortsätta att drömma de drömmar man börjat drömma. Fortsätta och fullfölja det man börjat på igår. Om man aldrig börjar om eller aldrig fortsätter så fastnar man, hur man än gör.

Jag tänker varje dag börja om, och försöka få ut mer av varje dag än jag hitills fått. Men jag tänker alltid fortsätta att leva det liv jag börjat, och fullborda den sträcka som jag börjat vandra på. Och om det så innebär att jag får gå tillbaka ibland och börja om, eller låta mig bäras av någon som vet vägen bättre än jag, så tänker jag fortsätta. Ibland tänker jag stanna till och tänka efter, ofta ska jag njuta av soluppgångar och solnedgångar och en himmel fylld av stjärnor. Ibland ska jag springa, och ibland smyga. Och någon gång så hoppas jag att någon kommer och tar min hand och går med mig, tills döden skiljer oss åt.

Den största lyckan är dock att Du går framför mig, Du visar vägen, och tar emot mig om jag faller. Du bär mig när det är svårt, och gör en flod i öknen när det är torrt.

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.



Nu ska jag ut på en promenad. Med Dig.