så enkelt

Jag har saknat det där enkla. så som livet faktikst kan vara, enkelt.

I onsdags kväll när jag hörde honom berätta om sitt liv så slog det mig, vad enkelt det är.

Att bara leva för varje dag, fullt ut. Ta tag i varje stund i mitt liv och göra det jag gör just då, av hela hjärtat. Att aldig andas ett andetag utan att vara tacksam. Att aldrig skratta utan att verkligen skratta. Att inte fälla en tår, utan att jag menar det.

Jag har aldrig varit särskilt morgonpigg, men på något sätt så älskar jag morgonar (morgnar.. mornar.. hus stavas det?) man får liksom börja om, och samtidigt forstätta. Man behöver varje dag en nystart, just för att aldrig ta något för givet, eller göra något som man alltid har gjort. Man man behöver lika mycket forstätta varje dag, fortsätta att leva det liv man blivit given. Fortsätta att drömma de drömmar man börjat drömma. Fortsätta och fullfölja det man börjat på igår. Om man aldrig börjar om eller aldrig fortsätter så fastnar man, hur man än gör.

Jag tänker varje dag börja om, och försöka få ut mer av varje dag än jag hitills fått. Men jag tänker alltid fortsätta att leva det liv jag börjat, och fullborda den sträcka som jag börjat vandra på. Och om det så innebär att jag får gå tillbaka ibland och börja om, eller låta mig bäras av någon som vet vägen bättre än jag, så tänker jag fortsätta. Ibland tänker jag stanna till och tänka efter, ofta ska jag njuta av soluppgångar och solnedgångar och en himmel fylld av stjärnor. Ibland ska jag springa, och ibland smyga. Och någon gång så hoppas jag att någon kommer och tar min hand och går med mig, tills döden skiljer oss åt.

Den största lyckan är dock att Du går framför mig, Du visar vägen, och tar emot mig om jag faller. Du bär mig när det är svårt, och gör en flod i öknen när det är torrt.

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.

Nu ska jag ut på en promenad. Med Dig.