God Jul till alla där ute!

God Jul till alla nära och kära vill vi önska härifrån ett strålande vintervackert Ladugårdsängen!

Gröten står och puttrar på spisen och om drygt en halvtimma kommer familjen på julfrukost. David, min kära bror, ringde precis och önskade God Jul. Jag saknar dem massor idag! Det värker alltid lite i hjärtat när man tänker på vilka man inte kommer att vara tillsammans med den här dagen. Jonathans familj och syskon och mormor... min mormor och morfar och farmor och farfar. Tack och lov att julen är mer än en dag och att mellandagarna och nyår finns! Jag älskar min familj och släkt och önskar alla en riktigt riktigt God Jul!

Julkramar

Julens alla förberedelser

Idag är det den 22 december, bara två dagar kvar till jul. Trots att vi har haft mycket runtomkring oss den här sista tiden och att jag egentligen inte får något jullov alls från skolan så har jag kunnat njuta av julens alla förberedelser. Igår gjorde vi julskinkan som spred en fantastisk doft i hela lägenheten. Idag testar jag att baka svärmors julmustbröd som ska jäsa i kylen i fem(!) timmar innan man kan grädda det. I eftermiddag blir det mys med tjejerna på stan och sedan blir det julstädning för hela slanten.

Sen kommer några dagar av underbar gemenskap med familjen. Extra seger är det att få fira jul med Miriam, Daniel och Valter. Eftersom förra julen innebar en väldigt speciell situation för dem. Att få se Valter tulta runt med sina röda kinder och pigga ögon runt julgranen kommer sannerligen bli en stor glädje! Han är ett bevis på att Gud är trofast och hjälper oss igenom livet, även i den mörkaste natt.

Nu bjuder jag på lite bilder från förra julen!

Måste ju även passa på att nämna att världens finaste namn har namnsdag idag! Sådeså!

Hata är ett starkt ord

Jag har alltid gillat vintern. Uppriktigt uppskattat denna mörka långa årstid. Snön som ömt omfamnar vår natur och lyser upp med sitt gnistrande glitter. Det är så vackert och jag brukar påstå att bara man klär sig rätt så klarar man sig igenom detta galant.

Men idag hände något i mitt vinterälskande  hjärta. Helt plötsligt var den ömma omfamningen borta och ingenstans såg jag ett glittrande vintertäcke. Idag var snön min värsta fiende. Hata är ett starkt ord som inte gärna slinker ur min mun. Men idag var det nära att jag muttrade något liknande när jag tog mig hem från gymmet i motvind, med en ranglig cykel på en moddig och oplogad cykelbana. Det kändes som om jag rörde mig en meter i minuten och vid ett tillfälle var jag nära att slänga cykeln i diket och vänta på nästa buss.

Men någonstans där vände min ilska. Jag ska minsann ta mig hem och jag ska minsann besegra min fiende. Jag trampade på med krafter jag inte visste att jag hade och sedan började detta blogginlägg ta fart i mitt huvud.... Jag formulerade mina meningar och nästan njöt av hur stolt jag skulle känna mig när jag väl kom hem.

Okey tänker du. Det där var väl ingen bedrift! Men jo, för mig var det det! Efter att ha ramlat omkull rätt rejält förra vintern så har jag nästintill haft fobi för att cykla i snö och is. Sen blir jag lätt bekväm... när man väl kan åka bil, eller kan åka buss. Men tack vare att ingen bil fanns tillgänglig och att bussarna går rätt dåligt utanför oss så lämnades jag åt mitt cykelöde. Men hör och häpna! När jag väl var hemma så hade min cykla-i-snö-fobi totalt försvunnit. Med tillräckligt stark vilja, och en trogen röd springare vid namn Crescent vid min sida, tog jag mig igenom!

Nu sitter jag här i soffan i vår varma lägenhet och blickar ut över mitt segerbyte. Fienden är besegrad och kvar finns bara ett vackert glittrande snötäcke som omfamnar naturen ömt.

Kändisspotting i Örebro

Det är inte ofta man ser kändisar i Örebro. Jag har sett Ernst en gång, på Kappahl, men inte mycket mer än så. Men i måndags hade vi finbesök! Jag jobbar ju ute på Marieberg och rätt vad det är när jag står och grejar i butiken så ser jag denna vackra kvinna kika in lite nyfiket genom vårt skyltfönster. Hon tittade på vår skyltning, och gick sedan vidare med sin son och man. Jag trodde nog att jag hade sett fel först. Vad skulle Leila Lindholm göra på Marieberg en måndag förmiddag? Men när jag sedan hade slutat och skulle gå en sväng i Gallerian för att handla julklappar så såg jag dem igen! Och nu var jag säker! Det var hon!!! Hon hängde över Frescos disk och beställde något att äta.... burr vad nervös jag skulle vara över att servera henne något! Hon som alltid lagar så goda saker!!

Nu kanske du knappt vet vem Leila Lindholm är. Men för en som älskar att baka och laga mat, och då speciellt hennes mysiga, fina och smarriga saker så är Leila en mycket stor förebild. Dessutom är hon väldigt härlig och enkel som person tycker jag! OCH inte att förglömma så tycker jag att hon är strålande vacker, vilket hon också var i verkligheten, strosandes på Marieberg tillsammans med sin son och man.

Vart tog du vägen?

Hösten som försvann. Det är lustigt det där. Den här hösten har jag varit med om oerhört mycket saker som gjort starka intryck på mig. Vi har haft flera underbara konferenser i församlingen där Gud verkligen har talat. Vi har rest till Israel, som verkligen satte ett stort avtryck i mitt hjärta. För två veckor sedan genomförde vi ännu ett fantastiskt Finally Livin' där många människor fick höra om Jesus. Och nu... nästa vecka är det äntligen dags för Julspel. Men trots att jag varit med om så mycket känns det som om hösten bara försvann i ett andetag. Men det vackra vinterlandskapet utanför och stjärnan som lyser i fönstret vittnar om att det redan är andra advent.

Igår kväll hade vi den sista stora julspelsövningen innan musiker och kör är med. Jag slås varje år av hur roligt det är att vara med. Det är så fantastiskt duktiga skådisar, i alla åldrar. För många är det första gången de spelar i julspelet och de gör det verkligen galant!! Karin är så duktig på att styra upp alla övningar och på att få oss att ge det där lilla extra. För att inte tala om alla kulissarbetare som också var med igår! Vilket jobb de gör! Nästa vecka övar vi med smink och kläder också, vilket gör det hela ännu mer levande. Åh, jag ser verkligen fram emot årets julspel lite extra! Det är roligt att morbror och moster från Göteborg kommer också, ni är varmt välkomna!!

Det är runt tolv år sedan jag var med det första julspelet. Jag var tio år tror jag och var med i barnkören. Min storebror spelade Josef och ingen kunde vara stoltare än jag. Övningarna och föreställningarna var alltid så spännande.... det var som att det låg ett skimmer av förväntan och spänning över varje tillfälle. Idag har julspelet utvecklats enormt mycket med nya scener och sånger som verkligen lyfter fram julevangeliet på ett ärligt och levande sätt. Sedan ganska många år tillbaka har jag också fått förmånen att ha en roll i julspelet. Och det är lustigt... men varje år vid den här tiden så kommer den där speciella känslan tillbaka. Jag tröttnar aldrig! Alla skådespelare, kulissarbetarna, kören och musikerna. Spänningen bakom scen, skratten i sminkrummet, fikat innan vi ber och lägger föreställningen i Guds händer. Och sen, det bästa av allt! Att få stå där på scen och äntligen känna publikens närvaro, att få sjunga ut evangeliet om Jesus Kristus, och sedan träffa allt folk i cafeterian efteråt. Nästa vecka är det dags... och jag ska njuta av varje sekund.

Tidigt om morgonen

Psalm 5 vers 4
"Herre, om morgonen hör du min röst, om morgonen vänder jag mig till dig och väntar ivrigt"

Idag gick jag upp vid kvart i sex. Tände ljus, plockade fram frukost och satte på en skiva med instrumentala psalmer. Det händer verkligen inte varje morgon. Nej, det har snarare blivit en vana att jag alltid ligger kvar och sover när J åker till jobbet. Jag brukar tänka att jag får njuta av studentlivet så länge det varar. 

Men härom dagen fick vi vår bröllopsfilm från festen som en vän klippt ihop åt oss. Vi bara satte på den lite snabbt för skojs skull, och blev ståendes(!) i 40 minuter vid bordet och kunde inte sluta titta! Vi blev så tacksamma för våra familjer, vår släkt och alla underbara vänner som gjorde vår bröllopsdag helt oförglömlig. När klockan närmade sig 23.00 så var vi dock tvungna att sluta titta. Men nästa kväll tog vi upp den igen, och då fick jag bland annat se min älskade systers tal. Hon gav då ett råd: ät frukost ihop! J nitade mig med blicken och vi skrattade åt alla mina ursäkter jag brukar ha till att inte gå upp med honom. Därav denna tidiga morgon, vilket verkligen uppskattades av min man. Sen kan jag fortfarande tycka att det borde vara undantag när han börjar(!) halv sju.... men å andra sidan fick jag en riktigt mysig lugn morgon. 

Idag ska jag se till att städa hela lägenheten, plugga lite där det behövs och sedan förbereda Finally Livin' som är ikväll och imorgon! Det kommer bli två toppenkvällar och jag är så tacksam för att jag får vara en del av det! Mamma ska också hämta upp mig för att bjuda på lunch på Naturens Hus. Det är ju Elisabeth-dagen idag! Hon är för underbar min mamma... så duktig på att uppmuntra sådär i vardagen. Alltid lika mysigt att få en stund tillsammans med  henne för att prata om allt och inget.

Till sist bjuder jag på lite vackra rimfrostbilder jag tog i förrgår. Ha en bra fredag och en underbar helg! Tänk på att varje dag är en gåva, och det är upp till dig vad du gör av den. 

Kontraster

Idag ligger rimfrosten vacker på alla träd. För bara två veckor såg min verklighet ut såhär. Kontraster. Men mer än klimatet upptäckte jag många kontraster mellan Israel och Sverige. En av de saker som jag verkligen bär med mig från vår resa är människornas sätt att ge sig till att bygga sitt land, på alla områden. Vi besökte en barnby där utsatta barn och "children at risk", som de kallade det, fick en tillflykt undan sin fruktansvärda tillvaro i hemmet eller på gatan. Givetvis tog det tag i mig att möta dessa barn och samtidigt veta vad de gått i genom, man blir tacksam för vad man själv får ha. Men något som än mer berörde mig var personalens sätt att arbeta. De såg inte det här som ett sju-till-fyra-jobb, utan levde där med sina familjer. Förutom sina egna tre barn kunde familjen ta emot ytterligare fyra barn och vara "föräldrar" och "syskon" för dem. Allt för att de barn som växt upp i misär skulle få veta hur det fungerar i en vanlig familj. Hur man ger och tar emot kärlek, hur man får och visar respekt. Om dessa barn aldrig skulle få den "rätta" bilden av hur relationer och familjer fungerar så är ju risken stor att barnet i sin tur upprepar förälderns beteende när denne blir vuxen. Denna inställning mötte vi på flera ställen där vi besökte projekt som församlingen stödjer. Personalen uttryckte att de inte såg arbetet som ett jobb, utan de såg det som ett sätt att leva. Man var också hela tiden mån om att arbeta för landets bästa. Inte bara så att det kan bli bättre för den egna familjen. Utan så att en stad eller ett land kan utvecklas till det bättre. Intressant perspektiv, och en kontrast till hur vi ofta tänker i Sverige.

Hemma igen

Nu är vi hemma igen från en helt fantastisk resa till Israel. Känns overkligt att jag för mindre än en vecka sen badade i härliga medelhavet och nu har ett vackert vinterlandskap som utsikt. Båda är bra tycker jag, men oh vad havet var skönt.

Jag har i uppdrag att skriva ett reportage från vår resa. När det är klart och publicerat länkar jag dit så ni alla kan läsa. Jag kommer säkert skriva en del och lägga upp bilder här på bloggen också. Men nu har jag en hel del att ta tag i. Det märks när man varit borta nio dagar från livet här hemma.

Ta hand om er och ta vara på varje dag. Den kommer aldrig igen.


Kramar

Lördagsfix i trädgården

"På lördag ska vi ta lite tid och fixa ordning i trädgården"
Jag kvävde ett litet skratt vid den kommentaren och tänkte "Vilken trädgård?"
Jo, visst har vi en liten plätt, en liten yta och några lådor med blommor i. Men trädgård?
Men när vi väl satte igång så tog det sin lilla tid, och det var fantastiskt mysigt. En härlig dag i solen. J rensade bort allt ogräs mellan plattorna och sopade bort löv. Jag gjorde fint i blomlådorna och stylade några krukor med ljung i. Kände mig lite förlägen efteråt då jag insåg vilken skillnad det blev. J ser sånt som behöver göras, det där smutset som liksom ligger inemellan, bakom och under. Jag ser inte det i samma utsträckning, men uppskattar verkligen när det är rent och snyggt igen. Som så ofta annars lärde detta vardagliga mig något om livet i stort. 

Det är så lätt att strunta i att rensa ordning i sitt eget liv. I sitt hjärta. Det ligger någon liten smutshög här och var. Kanske lite avundsjuka, grinighet eller bara massa pessimism. "Det är väl inte så farligt" "Det där orkar jag inte ta tag i nu". Men när man väl vågar lyfta på den där gamla gräsklipparen och borsta bort alla löv som hamnat inunder känns det mycket bättre. Friare på något sätt. När man river loss ogräset (som visserligen är ett litet svettigt jobb) och ser resultatet så njuter man i fulla drag. Smuts, damm, löv och spindelnät kommer alltid att svepa in och lägga sig i hjärtats trädgård vare sig man vill eller inte. Varför inte städa undan så fort man ser en ett litet ogräs spira mellan plattorna? Istället för att vänta till i morgon...

Rättvik, 50-årsfest och Baseball

Det finns få platser i Sverige jag kan längta till så mycket som just Rättvik. I lördags var vi där på en riktigt härlig, fartfylld och familjär 50-årsfest för min morbror. Det bjöds på Baseball, makalöst god mat, mycket trevligt sällskap och ett sagolikt höstväder. Här är ett litet utdrag.

 Födelsedagsbarnet instruerar Max i baseballkonsten

 Coach Sjöberg har intagit sin plats

 Pappa, som var med mig, gjorde verkligen allt för laget

 Kusiner på rad. Finn fyra fel.

 Hösten när den är som bäst

Ett inlägg från min kursblogg

Hej!

Uppdaterar i morgon och tänkte bland annat visa lite bilder från vår lördag i Rättvik! Det var nämligen 50-årsfest med en riktigt redig amerikansk baseballmatch!

Men här har ni inlägget från min kursblogg om nyhetsvärdering.
Ska bara tillägga att jag själv inte är jättenöjd med inlägget då det var mycket svårare än jag trodde och jag hade lite tidspress. Men håll till godo.

Signerat Karlsson

Härlig helg

Fick två underbara dagar med Miriam, Valter och mamma. Det betyder oerhört mycket att bara få tillbringa tid tillsammans. Det är liksom då de där samtalen kommer upp efter ett tag. Där man kan prata om sådant man gått och tänkt på, eller inte tänkt på alls. Tack. Ni betyder så oerhört mycket.

Jag glömde såklart kameran. Tråkigt. För det var två mycket fina höstdagar. Men något som inte hade kunnat fastna på linsen i alla fall var Valters 20 steg! Jajamen! Jag var helt rörd... jag har aldrig sett ett barn börja gå. Väldigt stolt moster.

Det är fullt med skrivuppgifter och spännande uppdrag i plugget nu. Bland annat ska vi göra ett blogginlägg på vår kursblogg rörande nyhetsvärdering. Nu ska jag alltså ta reda på lite mer exakt vad som ryms i det begreppet och sedan analysera två av veckans nyheter utifrån just nyhetsvärderingsaspekten. Spännande!

Ps. Om tre veckor åker vi till Israel! Åh vad jag längtar!

Signerat Karlsson

Tidens gång, en ny säsong.

Idag var luften hög och klar. Solen värmde, men fick konkurrera med den bitande kylan. Höst på riktigt. Torra löv virvlade upp när min röda cykel for fram och man såg mer stövlar än tygskor på folks fötter. Höst på riktigt.

En höst för två år sedan tog jag den här bilden. Den är från utsiktsplatsen Rusakulan i Kilsbergen. Jag och Jonathan var nyförlovade. Vi drack kaffe, njöt av utsikten och pratade om vår framtid tillsammans. Det är ett härligt minne, från en härlig plats i härliga Närke. Sånt där ska man göra oftare. Ta en termos och en rejäl vindjacka. Sedan ge sig ut i Guds vackra skapelse och njuta av allt det vackra han gett till oss. Missa inte hösten nu, missa inte det vackra skiftet när hela skapelsen förbereder sig för vintern. Det är häftigt hur det bara sker, utan att någon av oss kan hindra det.  Det är bara att gilla läget och förbereda sig för en ny årstid. Tidens gång, en ny säsong. Just i dessa skiften är jag övertygad om att Gud också vill lära oss något om själva livet... allting har sin tid.


I morgon är en efterlängtad dag. Då får jag äntligen träffa min älskade syster igen och Valter såklart. Stora killen som fyllde 10 månader igår. Jag hoppas han lärt sig säga moster Anna....


Signerat Karlsson

Sådärja

Ja mamma. Nu är det inte längre du som pryder det senaste inlägget. Synd tycker jag, fin som du är! Men nu var det dags igen. Jag läser ju två kurser den här terminen som har med skrivande och journalistik att göra. Därför känns det extra roligt att börja skriva igen på det här sättet. Inte för att jag inte har skrivit under hela den här tiden. Tvärt om, jag har rott en C-uppsats i hamn. Nej, jag hade ju bestämt mig för att inte köra en massa jag-vet-att-jag-inte-skrivit-på-länge-grejer. Nu är vi där vi är och det ska som sagt bli roligt att börja skriva här igen. Om det så bara är mamma som läser.