Men idag hände något i mitt vinterälskande hjärta. Helt plötsligt var den ömma omfamningen borta och ingenstans såg jag ett glittrande vintertäcke. Idag var snön min värsta fiende. Hata är ett starkt ord som inte gärna slinker ur min mun. Men idag var det nära att jag muttrade något liknande när jag tog mig hem från gymmet i motvind, med en ranglig cykel på en moddig och oplogad cykelbana. Det kändes som om jag rörde mig en meter i minuten och vid ett tillfälle var jag nära att slänga cykeln i diket och vänta på nästa buss.
Men någonstans där vände min ilska. Jag ska minsann ta mig hem och jag ska minsann besegra min fiende. Jag trampade på med krafter jag inte visste att jag hade och sedan började detta blogginlägg ta fart i mitt huvud.... Jag formulerade mina meningar och nästan njöt av hur stolt jag skulle känna mig när jag väl kom hem.
Okey tänker du. Det där var väl ingen bedrift! Men jo, för mig var det det! Efter att ha ramlat omkull rätt rejält förra vintern så har jag nästintill haft fobi för att cykla i snö och is. Sen blir jag lätt bekväm... när man väl kan åka bil, eller kan åka buss. Men tack vare att ingen bil fanns tillgänglig och att bussarna går rätt dåligt utanför oss så lämnades jag åt mitt cykelöde. Men hör och häpna! När jag väl var hemma så hade min cykla-i-snö-fobi totalt försvunnit. Med tillräckligt stark vilja, och en trogen röd springare vid namn Crescent vid min sida, tog jag mig igenom!
Nu sitter jag här i soffan i vår varma lägenhet och blickar ut över mitt segerbyte. Fienden är besegrad och kvar finns bara ett vackert glittrande snötäcke som omfamnar naturen ömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar