Ett hopp om det vi ännu inte ser

Advent. Hela högtidens budskap blir så levande i den situation som vår familj befinner sig i. Vi längtar, vi väntar och vi hoppas på den räddning som vi ännu inte ser. Och som pastor Per-Åke påpekade under söndagens gudstjänst så är advent den första söndagen i kyrkoåret - advent är början, inte slutet.

Första advent är också en blåsig dag. Stormen drar fram över Sverige och allting verkar skaka. Min halsduk far fram och tillbaka, håret blåser och hamnar i ögonen - jag ser inte stigen. Skyltarna som visar vägen surrar och vrider sig - hur ska jag då hitta fram? I Lund drar stormen också fram, river ilsket i allt som förut låg så stilla. Den drar fram utan hejd, utan omsorg om alla som drabbas och utan tanke på allt den ställer till med. Men i det piskande regnet och de iskalla vinande vindarna så ser vi den. Klippan. Den står där så fast och så orubblig. Vinden måste ge vika, ändra riktning och försvinna bort. Klippan står där, så mäktig och så fast. Klippan bara står där, som om den vore Herre över stormen. Jag blir arg på stormen, men när jag ska slåss mot den så inser jag hur lönlöst det är. Vem kan slåss mot en vinande vind? Istället fäster jag blicken på klippan och skyndar dit. Vid bergets fot finns nämligen en plats av lä. Där har någon lagt ut filtar och förberett en plats där vi får vila - mitt i den ilskna och obarmhärtiga stormen.