Igår körde jag golfbil för första gången i mitt liv

Kapitel 3. I vilken Puh uppfinner en ny lek, och I-or kommer med.

A.A. Milne, Berättelser om Nalle Puh

"När bäcken hunnit så långt som till Skogsbrynet hade den vuxit så den nästan blivit en å, och när den var så stor lät den bli att hoppa och skutta och bråka, som när den var liten, utan rörde sig långsamt. För nu visste den vart den skulle ta vägen och sa till sig själv:
-Det är ingen brådska. Vi kommer tids nog fram."

Vidare handlar det om hur Puh njuter av ån och sedan uppfinner en lek då man kastar i kottar eller pinnar och sedan tävlar om vilken som kommer fram först. Jag gillar Milnes beskrivning av ån, på något sätt beskriver den även oss människor.

"En dag lekte Puh och Nasse och Kanin och Ru allihop Puh-pinnar. De hade kastat i sina pinnar, när Kanin sa "Kör!" och så skyndade de tvärsöver bron och ställde sig alla och lutade sig över räcket och väntade på att få se vems pinne som skulle komma fram först. Men det dröjde länge innan de fick veta det, för ån var mycket lat den dagen, den tycktes knappast bry sig om ifall den kom fram alls.
-Jag kan se min! ropade Ru. Nej, det kan jag inte, det är nånting annat. Kan du se din Nasse? Jag tyckte precis att jag såg min, men det gjorde jag inte. Där är den! Nej, det är det inte. Kan du se din, Puh?
-Nej, sa Puh.
-Min pinne har bestämt fastnat. sa Ru. Kanin, min pinne har fastnat. Har din pinne fastnat, Nasse?
-Det tar alltid längre tid än man tror, sa Kanin.
-Hur lång tid tror du, att det tar? frågade Ru.
-Jag kan se din, Nasse, sa Puh plötsligt.
-Min är liksom litet gråaktig, sa Nasse, som inte vågade luta sig för långt fram för att inte trilla i.
-Ja, det är den jag ser. Den håller på att komma över på min sida.
Kanin lutade sig längre fram än någonsin och såg efter sin, och Ru vred sig än hit och än dit, och ropade:
-Heja, pinne! Pinne, pinne, pinne! och Nasse tyckte det var mycket spännande, för hans var den enda man hade sett, och det betydde att han höll på att vinna.
-Nu kommer den! sa Puh.
-Är du säker på att det är min? pep Nasse förtjust.
-Ja då, för den är grå. En stro grå en. Nu kommer den. En väldigt stor-stor-grå...O, nej, det är inte den, det är I-or.
Och fram flöt I-or.
-I-or, skrek allihop.
Mycket lugn, mycket värdig och med alla fyra i vädret gled I-or fram under bron.
-Det är I-or, ropade Ru alldeles förtjust.
-Säger du det? sa I-or , som kom in i en vattenvirvel och långsamt snurrade runt tre gånger. Jag undrade just.
-Jag visste inte att du höll på att leka, sa Ru.
-Det gör jag inte heller, sa I-or.
-I-or, vad är det egentligen du gör? sa Kanin.
-Du får gissa tre gånger, Kanin. Gräver hål i jorden? Fel. Hoppar från gren till gren i en ung ek? Fel. Väntar på att nån ska hjälpa upp mig ur ån? Rätt. Låt Kanin få tid på sig, så hittar han alltid rätt svar.
-Men, I-or, sa Puh bekymrad, vad ska vi-jag menar, hur ska vi-tror du vi...
-Ja, sa I-or. Något av det där blir utmärkt. Tack, Puh.
-Han snurrar runt, runt, sa Ru mycket imponerad.
-Och varför inte? sa I-or kyligt.
-Jag kan simma, sa Ru stolt.
-Inte runt, runt, sa I-or. Det är mycket svårare. Jag hade inte alls tänkt simma idag, fortsatte han och svängde långsamt åt andra hållet. Men om jag, när jag väl har kommit i, beslutar att öva en sakta cirkulerande rörelse från höger till vänster-eller kanske jag skulle säga, tillade han och kom in i en ny virvel , från vänster till höger, precis som det faller mig in, så är det min ensak.
Det blev en stunds tystnad , medan alla funderade.
-Jag har fått en idé, sa Puh till slut, men antagligen är det inte mycket med den.
-Antagligen inte, sa I-or.
-Fortsätt, Puh, sa Kanin. Får vi höra.
-Jo om allesammans kastar sten på ena sidan om I-or, så blir det vågor av dem, och vågorna skvalpar honom över till andra sidan.
-Det var en utmärkt idé, sa Kanin, och Puh såg glad ut igen.
-Mycket, sa I-or. När jag vill bli skvalpad, Puh, så talar jag om det för dig.
-Tänk om vi av misstag träffar honom? sa Nasse ängsligt.
-Eller tänk om ni av misstag missar honom, sa I-or. Gör klart för dig alla möjligheter, Nasse, innan ni börjar roa er på allvar.
Men Puh hade tagit den största sten han orkade bära, och stod lutad över bron och höll den mellan sina tassar.
-Jag kastar den inte, jag släpper den, I-or, förklarade han. Och då kan jag inte miss... jag menar, kan jag inte träffa dej. Skulle du kunna sluta upp att snurra ett ögonblick, det förvillar mig en smula?
-Nej, sa I-or. Jag tycker om att snurra.
Kanin började känna att det var hög tid för honom att ta befälet.
-Hör på Puh, sa han. När jag säger: "Nu!" kan du släppa stenen. I-or, när jag säger "Nu!" kommer Puh att släppa stenen.
-Hjärtligt tack, Kanin, men antagligen kommer jag att märka det.
-Är du klar, Puh? Nasse, lämna litet mera plats åt Puh. Maka på dig, Ru. Är du klar?
-Nej, sa I-or.
-Nu! sa Kanin.
Puh släppte sin sten. Det plaskade till, och I-or försvann. Det var oroliga ögonblick för åskådarna på bron. De tittade och tittade- inte ens när de fick syn på Puhs pinne som kom fram något före Nasses, blev de så uppiggande, som man skulle kunnat vänta sig. Och så, just när Puh började bli rädd för att han valt fel sten eller fel å eller fel dag för sin Idé, blev något grått ett ögonblick synligt på åstranden- och det blev så småningom större och större- och slutligen var det I-or som kom upp.
Med ett tjut rusade de från bron och började hala och dra i honom; och snart stod han mitt ibland dem på torra lan.
-Å, I-or, vad du är våt, sa Nasse och kände på honom.
I-or ruskade på sig och bad någon förklara för Nasse vad som händer när man ligger i en å en bra lång stund. "

Historien slutar inte där, men du tycket nog redan att du läst alldeles för långt.

Disneys version kanske är lättare för barn att förstå. Men jag gillar A.A Milnes orginalversion. Kanske börjar bli lite stor för att läsa sagor, men jag skrattar lika mycket varje gång.

måndag

Jag hörde en man definiera religion en gång, han sa att: man fäster inte sitt värde blott vid detta.

Jag tror att det är en av de bättre definitionerna jag har hört. Egentligen är jag inte intresserad av att definiera religion när det innebär så mycket mer än bara ett begrepp, men det ligger något i det han säger.

Jag är tacksam för att jag har något mer än blott detta att fästa mitt värde i. Det finns en Gud som är verklig. Så på riktigt. Om man bara skulle fästa sig vid vardagens glädjeämnen och bekymmer skulle man snabbt finna att det inte är något som består. Det finns något evigt, något mer än blott detta.

Ändå är det varddagslivet, just detta nu, som jag kan påverka. Det är ändå var dag som tillslut kommer utgöra det där livet som alla pratar om. Paradoxen blir då att inte fästa sitt värde vid blott detta men ändå förstå att det enda som kan påverkas är nu.

Det finns ett evigt perspektiv då man förstår att ett bekymmer inte kan lägga en enda aln till min livslängd och att det finns mer att leva för än det vi kanske med våra ögon ser. Samtidigt som det går vara medveten om att det du sår idag blir din morgondag.


Jag är trött nu, och i ett evighetsperspektiv spelar det nog inte så stor roll om jag sover nu eller om en timme. Men det är ändå i morgon jag ska gå upp, så för att få skörda pigghet imorrn ska jag nu gå och så lite sömn.

homo zappiens

Människosläktet håller på att utvecklas från homo sapiens till homo zappiens

Jo men faktikst. När man nu börjat nå en viss mognad (i alla fall på väg mot det hållet) så är jag tacksam för att min pappa aldrig föll för mitt tjat om att skaffa fler kanaler. Då tänkte jag på alla roliga roomservice, filmer och hockeymatcher man missade. Nu förstår jag vad mycket tid jag säkert vunnit. Vi lantisar som endast erhåller ettan, tvåan och fyran (och inte att glömma: barnkanalen/kunskapskanalen och sexan) kanske kommer vara en egen gren av människoträdets utveckling, då homo sapiens och homo zappiens går skilda vägar. Eller... så tror man inte på evolutionen. Hur som helst så blir mitt konstaterande att det finns INGENTING att se på TV nu när antikrundan har uppehåll och detta leder i sin tur till att jag blivit mycket mer effektiv i mitt flitiga studerande. Oh man! Snart är det över!


För några veckor sedan köpte jag en blomma, en levande blomma i kruka. Den var fantastikst fin och när jag stod där i kassan på blomstermarken så lovade jag mig själv att trots det faktum att jag inte haft levande blommor på år och dar så skulle jag verkligen ta hand om den här. Och det gjorde jag, flyttade runt på den i fönstret för att den skulle få rätt mängd sol, plockade bort ruttna blommor så att nya skulle kunna komma upp. Vattnade varsamt och pratade med den. Jag trodde till och med att jag höll på att bli intresserad av trädgård och sånt, och kanske är så fallet. MEN som det ser ut just nu så hänger den lite och verkar inte vilja kämpa mer, jag förstår inte! Hur mycket jag än har tagit hand om den så vill den inte. "Den är svår!" säger mamma, men det räcker inte som svar. Varför vill inga blommor bo hos mig? Jag hoppas fortfarande att den ska repa sig, jag vill så gärna klara det och jag vill så gärna att den ska få nya blommor.

Nu är det dags att återgå från pluggpausen och räkna lite matte.


Adjökens

västanåstjugofyratimmar

Det är fantastiskt vad lantluft, stillhet och Gud kan göra tillsammans.

Det är underligt vilka kort man kan ta med en mobilkamera.

mer än tusen ord

Göteborg by night! sa pappa med en viss spänning i rösten, sen bar det av. Jag ska visa dig lite gamla kvarter, där jag hade mina första jobb. Där gick vi, jag och pappa på Göteborgs gator. Han berättade och jag lysnnade, då och då stannade vi till framför en byggnad och pappa berättade om sina jobb han hade haft i kvarteret, västra nordstan. Då och då kommenteade jag stilen på husen vi passerade och pappa fyllde i med ett mm... jo det stämmer nog, men de rev ett hus här...mm jo... och byggde nytt sen. Senare visade han mig en gata som förr hade gått rakt från centralen ner till hamnen, där berättade han att alla emigranter hade vandrat sin väg fram på just denna gata, från tåget, mot hamnen och till slut på båten som skulle ta dem till det fantastiska Amerika. Här låg vandrarhem och matställen som de resande kunde ta in på innan den långa resan. Han riktigt målade upp scenen framför mig och jag kunde nästan höra ljudet av hästhovar och människorsorl. Vi gick vidare och kom fram till Gustav Adolfs torg. Efter fotografisk dokumentation och några fler historier om när drottning Elizabeth hade varit i Göteborg och gästat huset vi fotograferade kom det som liksom behövde komma, det som låg i luften men inte riktigt hade landat. Vill du ha en korv? Vi måste ju ta en korv... i en såndär äkta korvmoj. Jag log och tänkte, såklart vi ska ha en korv. Klockan var mycket, och jag var inte särskilt hungrig. Men jag kunde inte motstå känslan att äta en korv, från en äkta korvmoj en sen kväll i vårens Göteborg, med min kära far. Vi gick under tystnad tillbaka till hotellet och en sovande mamma. Tystnad, trygghet och glädje. En annan del av Göteborg, en annan del av mitt liv, en annan del av dygnet. Jag sov gott sen, mycket gott.

Göteborg by night

Jag och Gustaf

Jag klättrade upp i en lyktstolpe

Här va drottning Elizabeth på besök... för massa år sen

Far och dotter

Min älskade mamma vaknade morgonen därpå och ville hellre gå en promenad i vårsolen