Igår körde jag golfbil för första gången i mitt liv

Kapitel 3. I vilken Puh uppfinner en ny lek, och I-or kommer med.

A.A. Milne, Berättelser om Nalle Puh

"När bäcken hunnit så långt som till Skogsbrynet hade den vuxit så den nästan blivit en å, och när den var så stor lät den bli att hoppa och skutta och bråka, som när den var liten, utan rörde sig långsamt. För nu visste den vart den skulle ta vägen och sa till sig själv:
-Det är ingen brådska. Vi kommer tids nog fram."

Vidare handlar det om hur Puh njuter av ån och sedan uppfinner en lek då man kastar i kottar eller pinnar och sedan tävlar om vilken som kommer fram först. Jag gillar Milnes beskrivning av ån, på något sätt beskriver den även oss människor.

"En dag lekte Puh och Nasse och Kanin och Ru allihop Puh-pinnar. De hade kastat i sina pinnar, när Kanin sa "Kör!" och så skyndade de tvärsöver bron och ställde sig alla och lutade sig över räcket och väntade på att få se vems pinne som skulle komma fram först. Men det dröjde länge innan de fick veta det, för ån var mycket lat den dagen, den tycktes knappast bry sig om ifall den kom fram alls.
-Jag kan se min! ropade Ru. Nej, det kan jag inte, det är nånting annat. Kan du se din Nasse? Jag tyckte precis att jag såg min, men det gjorde jag inte. Där är den! Nej, det är det inte. Kan du se din, Puh?
-Nej, sa Puh.
-Min pinne har bestämt fastnat. sa Ru. Kanin, min pinne har fastnat. Har din pinne fastnat, Nasse?
-Det tar alltid längre tid än man tror, sa Kanin.
-Hur lång tid tror du, att det tar? frågade Ru.
-Jag kan se din, Nasse, sa Puh plötsligt.
-Min är liksom litet gråaktig, sa Nasse, som inte vågade luta sig för långt fram för att inte trilla i.
-Ja, det är den jag ser. Den håller på att komma över på min sida.
Kanin lutade sig längre fram än någonsin och såg efter sin, och Ru vred sig än hit och än dit, och ropade:
-Heja, pinne! Pinne, pinne, pinne! och Nasse tyckte det var mycket spännande, för hans var den enda man hade sett, och det betydde att han höll på att vinna.
-Nu kommer den! sa Puh.
-Är du säker på att det är min? pep Nasse förtjust.
-Ja då, för den är grå. En stro grå en. Nu kommer den. En väldigt stor-stor-grå...O, nej, det är inte den, det är I-or.
Och fram flöt I-or.
-I-or, skrek allihop.
Mycket lugn, mycket värdig och med alla fyra i vädret gled I-or fram under bron.
-Det är I-or, ropade Ru alldeles förtjust.
-Säger du det? sa I-or , som kom in i en vattenvirvel och långsamt snurrade runt tre gånger. Jag undrade just.
-Jag visste inte att du höll på att leka, sa Ru.
-Det gör jag inte heller, sa I-or.
-I-or, vad är det egentligen du gör? sa Kanin.
-Du får gissa tre gånger, Kanin. Gräver hål i jorden? Fel. Hoppar från gren till gren i en ung ek? Fel. Väntar på att nån ska hjälpa upp mig ur ån? Rätt. Låt Kanin få tid på sig, så hittar han alltid rätt svar.
-Men, I-or, sa Puh bekymrad, vad ska vi-jag menar, hur ska vi-tror du vi...
-Ja, sa I-or. Något av det där blir utmärkt. Tack, Puh.
-Han snurrar runt, runt, sa Ru mycket imponerad.
-Och varför inte? sa I-or kyligt.
-Jag kan simma, sa Ru stolt.
-Inte runt, runt, sa I-or. Det är mycket svårare. Jag hade inte alls tänkt simma idag, fortsatte han och svängde långsamt åt andra hållet. Men om jag, när jag väl har kommit i, beslutar att öva en sakta cirkulerande rörelse från höger till vänster-eller kanske jag skulle säga, tillade han och kom in i en ny virvel , från vänster till höger, precis som det faller mig in, så är det min ensak.
Det blev en stunds tystnad , medan alla funderade.
-Jag har fått en idé, sa Puh till slut, men antagligen är det inte mycket med den.
-Antagligen inte, sa I-or.
-Fortsätt, Puh, sa Kanin. Får vi höra.
-Jo om allesammans kastar sten på ena sidan om I-or, så blir det vågor av dem, och vågorna skvalpar honom över till andra sidan.
-Det var en utmärkt idé, sa Kanin, och Puh såg glad ut igen.
-Mycket, sa I-or. När jag vill bli skvalpad, Puh, så talar jag om det för dig.
-Tänk om vi av misstag träffar honom? sa Nasse ängsligt.
-Eller tänk om ni av misstag missar honom, sa I-or. Gör klart för dig alla möjligheter, Nasse, innan ni börjar roa er på allvar.
Men Puh hade tagit den största sten han orkade bära, och stod lutad över bron och höll den mellan sina tassar.
-Jag kastar den inte, jag släpper den, I-or, förklarade han. Och då kan jag inte miss... jag menar, kan jag inte träffa dej. Skulle du kunna sluta upp att snurra ett ögonblick, det förvillar mig en smula?
-Nej, sa I-or. Jag tycker om att snurra.
Kanin började känna att det var hög tid för honom att ta befälet.
-Hör på Puh, sa han. När jag säger: "Nu!" kan du släppa stenen. I-or, när jag säger "Nu!" kommer Puh att släppa stenen.
-Hjärtligt tack, Kanin, men antagligen kommer jag att märka det.
-Är du klar, Puh? Nasse, lämna litet mera plats åt Puh. Maka på dig, Ru. Är du klar?
-Nej, sa I-or.
-Nu! sa Kanin.
Puh släppte sin sten. Det plaskade till, och I-or försvann. Det var oroliga ögonblick för åskådarna på bron. De tittade och tittade- inte ens när de fick syn på Puhs pinne som kom fram något före Nasses, blev de så uppiggande, som man skulle kunnat vänta sig. Och så, just när Puh började bli rädd för att han valt fel sten eller fel å eller fel dag för sin Idé, blev något grått ett ögonblick synligt på åstranden- och det blev så småningom större och större- och slutligen var det I-or som kom upp.
Med ett tjut rusade de från bron och började hala och dra i honom; och snart stod han mitt ibland dem på torra lan.
-Å, I-or, vad du är våt, sa Nasse och kände på honom.
I-or ruskade på sig och bad någon förklara för Nasse vad som händer när man ligger i en å en bra lång stund. "

Historien slutar inte där, men du tycket nog redan att du läst alldeles för långt.

Disneys version kanske är lättare för barn att förstå. Men jag gillar A.A Milnes orginalversion. Kanske börjar bli lite stor för att läsa sagor, men jag skrattar lika mycket varje gång.