Om Rättvik och så

Rättvik, vy från mormor och morfars gamla hus

Jag sitter på tåget hem från en fin helg i Rättvik. Men när jag tänker efter så är det bara fredag och min "helg" i den lilla orten vid Siljans strand har bestått av just torsdag och fredag. Skönt, tänker jag, att helgen just börjat. Med Sixpence i öronen och en mjuk kudde lutar jag mig tillbaka och blickar ut över landskapet som susar förbi. Dalarna är fantastiskt vackert. De röda stugorna ramar in sjöar och dalar så perfekt. Men det är en annan värld där uppe, stan går man igenom på fem minuter och affärerna var stängda på helgdag(!) Inte mig emot, jag tycker det är bra att respektera Söndagen (i det här fallet en torsdag) som vilodagen.



Innan jag satte mig på tåget, närmare bestämt under torsdagen, så ägde min kära morfars 80-års fest rum i Rättviks missionskyrka. Jag uppskattar min släkt, och gör det mer och mer för varje gång vi träffas. Det var en fin fest, många skratt men även fina ord och böner som berörde. Det är spännande att höra om en person man känt så länge, men från så många olika håll och på olika sätt. Han har vart med om en del, min morfar.



Åter till tåget. När jag sitter där och njuter av landskapet och av lugnet, så händer det igen. Inte det att Johanna messar och vill låna klänning (som förvisso hände) och inte det att konduktören går förbi och skriker "nya resande". Det som händer är ett kärleksbevis, en visshet om att man aldrig är ensam, Guds frid fyller mig från topp till tå och jag är bara så lycklig. Sådär långt in, in i djupet. Som att djup ropar till djup. Jag förstår inte fullt ut varför jag sitter där och ler för mig själv. Men tacksamheten är stor, till han som gett mig ALLT. En fantastisk familj och släkt där man får vara sig själv. En vän som hämtar vid tåget, en annan vän som förgyller en kväll. En frid som övergår ALLT FÖRSTÅND och ett löfte om att aldrig lämna mig. Det är min Gud.



Så rullar tåget de sista milen och stannar tillsist på en välkänd station. Jag kliver ut och andas hemmaluft. Lite längre bort står Siv (Siv är Johannas vinröda ford) och väntar med en leende flicka inuti.