Tolv veckor kvar...

Idag är det tolv veckor kvar tills vårt lilla mirakel är beräknat att anlända. Det är en helt fantastisk resa att få vara med om att ett litet liv växer och lever i mig. Tänk vilken gåva att få vara med om det, inte självklart. Är så tacksam.


                                            

Sommarkvällarna biter sig faktiskt kvar den här veckan. Jag njuter så länge jag kan. Sommarkvällar är svårslaget... 

Nystart

Ja då gör jag det igen. Försöker nystarta bloggen igen. Ett inlägg i halvåret är ju inte direkt godkänt, men livet är vad det är och bloggen har verkligen inte fått plats på sista tiden! Men det är ju så roligt så jag försöker igen. Får passa på nu i höststarten och allt.

Sommaren har varit lång och mycket vilsam. Har hunnit med massor tycker jag och nu är jag laddad för en ny termin. Kommer ju bara jobba tio veckor innan bebisen kommer, men det ska hinnas mycket på de veckorna så nu kickar vi igång!

Andra januari tjugohundratolv

Idag är det en månad sen älskade Valter sprang in i himlen.
Saknaden och tomheten är stor. Ibland hugger det tag i mitt hjärta, vrider om och lämnar en dunkande smärta kvar. Men kärleken och hoppet är större. Ofta omfamnar det min själ och lämnar en frid större än något annat.

Tro, hopp och kärlek. En tro som övervinner, ett hopp större än all sorg och kärlek som påminner oss om det vi har i Gud och i varandra.

Andra januari är också början på ett nytt år. Ett oskrivet kapitel, ett tomt blad som jag vill lägga i Guds händer.

Gott nytt år.

Ett hopp om det vi ännu inte ser

Advent. Hela högtidens budskap blir så levande i den situation som vår familj befinner sig i. Vi längtar, vi väntar och vi hoppas på den räddning som vi ännu inte ser. Och som pastor Per-Åke påpekade under söndagens gudstjänst så är advent den första söndagen i kyrkoåret - advent är början, inte slutet.

Första advent är också en blåsig dag. Stormen drar fram över Sverige och allting verkar skaka. Min halsduk far fram och tillbaka, håret blåser och hamnar i ögonen - jag ser inte stigen. Skyltarna som visar vägen surrar och vrider sig - hur ska jag då hitta fram? I Lund drar stormen också fram, river ilsket i allt som förut låg så stilla. Den drar fram utan hejd, utan omsorg om alla som drabbas och utan tanke på allt den ställer till med. Men i det piskande regnet och de iskalla vinande vindarna så ser vi den. Klippan. Den står där så fast och så orubblig. Vinden måste ge vika, ändra riktning och försvinna bort. Klippan står där, så mäktig och så fast. Klippan bara står där, som om den vore Herre över stormen. Jag blir arg på stormen, men när jag ska slåss mot den så inser jag hur lönlöst det är. Vem kan slåss mot en vinande vind? Istället fäster jag blicken på klippan och skyndar dit. Vid bergets fot finns nämligen en plats av lä. Där har någon lagt ut filtar och förberett en plats där vi får vila - mitt i den ilskna och obarmhärtiga stormen.

Men det var våra sjukdomar han bar

Älskade Jesus, underbare frälsare. Jag är så tacksam för det jag har i dig. Hoppet, glädjen, frälsningen - LIVET. Dig tillhör makten och äran och lovsången i evighet.

Jesaja 54:3
3Föraktat var han och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med lidande;

han var såsom en, för vilken man skyler sitt ansikte,

så föraktat, att vi höll honom för intet.

4Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor, dem lade han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt,

slagen av Gud och pinad.

5Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull

och slagen för våra missgärningars skull;

straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade.

Håll mitt hjärta

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ


Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: "I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på." Ps.91:1-2

Filmtips

Igår var jag och Emelie och såg "The help" eller "Niceville" som den svenska titeln lyder. Under tiden som jag satt och tittade så kom jag på mig själv flera gånger med att tänka "Det här är nog den bästa film jag har sett". Men det vet vi ju alla att sånt kan skifta och favoritfilmer kan man ju ha i så många olika kategorier. Men jag tycker att den var riktigt riktigt bra. Rolig och fin samtidigt som den var väldigt alvarlig och hemsk på samma gång. Det spelar ingen roll hur många filmer jag ser som handlar om apartheid... jag blir lika berörd varje gång.

Det sista av sommaren

De senaste dagarna har man verkligen kunnat pressa ut det sista av sommaren. Personligen anser jag att det är höst (se bara på alla vackra löv!) men enligt temperatur-och-meterologmänniskorna så är det fortfarande sommar. Idag var det riktigt varmt och skönt och jag passade på att fota lite sen-sen-sensommarbilder. En nästintill överblommad pelargon badar i solljuset från ett mycket oputsat fönster. En lavendel som fortfarande håller sig vid liv. Några få exemplar kvar av sommarens blommiga servetter. Det om något är väl det sista av sommaren.