Efter 24 timmars resande körde den lilla Forden in på den efterlängtade uppfarten. Jag kramade min bästis Hej Då och vi båda strålade av tacksamhet, och av lite annat också kanske.
Sängen var mjuk, ovanligt mjuk ikväll, och jag slog inte i fötterna när jag sträckte på mig. Miriam låg inte i sängen bredvid och kudden var i normal storlek. Jag var hemma.
Nu har jag hjärtat både i Polen och Sverige. Men var skönt att komma hem, samtidigt som det var svårt att lämna Olsztyn. Det var svårt att lämna människorna, alla nya vi lärt känna. Det var svårt att lämna rummet, gatorna och stranden, där så många minnen skapats.
Men det var nog inte sista gången minnen byggdes in i väggarna på den Polska staden. Jag kommer tillbaka.
Jag förväntande mig att resan inte alls skulle bli som jag förväntat mig. Så det blev som jag förväntade mig, inte alls som jag hade tänkt. Jag hade egentligen ingen aning om hur saker skulle vara, eller vad jag skulle fylla för funktion. Men det var ganska tydligt att Gud visste. Allt går inte skriva om, det är egentligen inte alls mycket som går att beskriva. Därför stannar jag här. Gud gör som han vill, och det blir alltid bättre än vad vi förväntar oss.
Jag saknar mina syskon och deras underbara familjer. Hoppas jag får se er snart!
Det gör alltid ont att säga Hej då, men vissa dagar är värre än andra. Åk inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar