Ett inlägg från min kursblogg

Hej!

Uppdaterar i morgon och tänkte bland annat visa lite bilder från vår lördag i Rättvik! Det var nämligen 50-årsfest med en riktigt redig amerikansk baseballmatch!

Men här har ni inlägget från min kursblogg om nyhetsvärdering.
Ska bara tillägga att jag själv inte är jättenöjd med inlägget då det var mycket svårare än jag trodde och jag hade lite tidspress. Men håll till godo.

Signerat Karlsson

Härlig helg

Fick två underbara dagar med Miriam, Valter och mamma. Det betyder oerhört mycket att bara få tillbringa tid tillsammans. Det är liksom då de där samtalen kommer upp efter ett tag. Där man kan prata om sådant man gått och tänkt på, eller inte tänkt på alls. Tack. Ni betyder så oerhört mycket.

Jag glömde såklart kameran. Tråkigt. För det var två mycket fina höstdagar. Men något som inte hade kunnat fastna på linsen i alla fall var Valters 20 steg! Jajamen! Jag var helt rörd... jag har aldrig sett ett barn börja gå. Väldigt stolt moster.

Det är fullt med skrivuppgifter och spännande uppdrag i plugget nu. Bland annat ska vi göra ett blogginlägg på vår kursblogg rörande nyhetsvärdering. Nu ska jag alltså ta reda på lite mer exakt vad som ryms i det begreppet och sedan analysera två av veckans nyheter utifrån just nyhetsvärderingsaspekten. Spännande!

Ps. Om tre veckor åker vi till Israel! Åh vad jag längtar!

Signerat Karlsson

Tidens gång, en ny säsong.

Idag var luften hög och klar. Solen värmde, men fick konkurrera med den bitande kylan. Höst på riktigt. Torra löv virvlade upp när min röda cykel for fram och man såg mer stövlar än tygskor på folks fötter. Höst på riktigt.

En höst för två år sedan tog jag den här bilden. Den är från utsiktsplatsen Rusakulan i Kilsbergen. Jag och Jonathan var nyförlovade. Vi drack kaffe, njöt av utsikten och pratade om vår framtid tillsammans. Det är ett härligt minne, från en härlig plats i härliga Närke. Sånt där ska man göra oftare. Ta en termos och en rejäl vindjacka. Sedan ge sig ut i Guds vackra skapelse och njuta av allt det vackra han gett till oss. Missa inte hösten nu, missa inte det vackra skiftet när hela skapelsen förbereder sig för vintern. Det är häftigt hur det bara sker, utan att någon av oss kan hindra det.  Det är bara att gilla läget och förbereda sig för en ny årstid. Tidens gång, en ny säsong. Just i dessa skiften är jag övertygad om att Gud också vill lära oss något om själva livet... allting har sin tid.


I morgon är en efterlängtad dag. Då får jag äntligen träffa min älskade syster igen och Valter såklart. Stora killen som fyllde 10 månader igår. Jag hoppas han lärt sig säga moster Anna....


Signerat Karlsson

Sådärja

Ja mamma. Nu är det inte längre du som pryder det senaste inlägget. Synd tycker jag, fin som du är! Men nu var det dags igen. Jag läser ju två kurser den här terminen som har med skrivande och journalistik att göra. Därför känns det extra roligt att börja skriva igen på det här sättet. Inte för att jag inte har skrivit under hela den här tiden. Tvärt om, jag har rott en C-uppsats i hamn. Nej, jag hade ju bestämt mig för att inte köra en massa jag-vet-att-jag-inte-skrivit-på-länge-grejer. Nu är vi där vi är och det ska som sagt bli roligt att börja skriva här igen. Om det så bara är mamma som läser.

Moster knäcker!

Mamma och jag bakade saffranssnurror och lussekatter hemma hos oss

Min hemmagjorda adventsljustake från förra året

Klockan är alldeles strax nio och jag har gjort julens första knäck. Det brukar alltid bli ett antal omgångar, eller iallafall var det så när jag bodde i Lillån. Det är kul att ha sitt eget hem att pyssla i och det blir extra påtagligt såhär vid advent då man inser att man verkligen måste börja bygga upp från skratch. Det går inte att gå ner i förrådet och gräva efter någon fin kruka, eller den där fina ljusstaken. Knäckkastrullen diskar sig inte själv (okey, jag diskade också den ibland men min mamma är sådär extra super snabb på att ta hand om disk och expert på allt kletigt och fastbränt) och det finns ingen (läs: pappa) som äter upp knäckklubborna (det är klubbor som man gör av den knäck som alltid sitter kvar i kastrullen, man tar en smörkniv och skrapar kastrullen och vips: en knäckklubba!).

Jonathan är på körövning inför julspelsövningen. Redan nästa vecka är det premiär och jag kan verkligen inte förstå att det redan är dags igen. Julspel är något jag alltid ser fram emot hela året, det är något väldigt speciellt med alla övningar, alla underbara människor som engagerar sig och allt folk som kommer och får höra julevangeliet. Jag får också förmånen att göra det jag älskar - spela teater och sjunga!

Jag har också äntligen blivit moster till undeverket Valter. Han är så otroligt fin och jag längtar tills jag får träffa honom! Just nu ber jag att Gud ska vaka över honom och hans föräldrar eftersom några komplikationer gör att de ännu inte får komma hem. Men snart ska vi ses!

Ett helt halvt år...

... inte sen jag bloggade sist, även om det känns så, men sen den där soliga dagen i maj då jag gav och tog emot löften om trohet och kärlek. Jag älskar dem orden trohet och kärlek. Bilderna hamnade i lite fel ordning... men håll tillgodo. Hur som helst så måste jag bara skriva att jag är så oändligt tacksam för min man och älskar honom mer och mer! Jag älskar att vi är en liten familj, även om vi bara är två än så länge! Fotograf är den fabulöse Linus Hugosson!

Hösten har varit en intensiv men otroligt rolig tid. Uppsatsen är klar och det var faktiskt roligare än jag trodde att skriva B-uppsats. Det finns något tillfredställande i att gå igenom den process som det ändå är, forska, leta material i arkiven och skriva om någon som ingen riktigt skrivit om tidigare, ett riktigt pionjärarbete, sånt gillar jag! Under hösten har jag även hunnit spela i min församlings första musikal som jag är så stolt över! Inte bara över alla otroligt duktiga musiker, dansare och sångare utan över att budskapet om Jesus fick nå ut till så många! Jag är så tacksam att jag får vara med i Kristet Center där jag får utvecklas och använda mina gåvor, men också vara med och sprida Jesus till andra!

Jag har även hunnit med att vara i Uppsala och Stockholm en helg med mina underbara syskon och deras familjer. Jag inser mer och mer hur rik jag är, och någon gång under detta dygn blir jag antagligen ännu rikare då en ny diamant kommer till jorden! Mini-Roberthson är så välkommen!

Forskningsarkivet

Jag sitter i forskningsarkivet på universitetsbiblioteket och... ja just det, forskar. Jag läser gamla tidningar som är en del av mitt källmaterial i B-uppsatsen i Historia.

Forskningsarkivet ligger längst in, längst bort i ett hörn av biblioteket dit knappt det trådlösa nätverket går (men ja, idag funkade det). Det är aldrig folk här, förutom jag och mina kursare. Det är en såndär lite skum, mysig belysning och i rummet finns mikrofilmsapparater och gamla böcker. Det är superroligt att forska och skriva uppsats... men nu är jag redigt trött. Klockan är fem... och jag skulle helst bara vilja åka hem. Men en liten stund till ska jag hålla ut... jag och min vän Gideon 1000 (som den fina mikrofilmsapparaten heter). Ganska intressant att den heter just så. Gideon ansåg sig ju vara liten och oansenlig, men när Gud fick tag på honom kunde han änvända honom till något stort, trots att han hade en liten armé. Mikrofilm är gamla dokument omvandlade till pyttepyttesmå oläsliga bilder på en plastfilm, men Gideon 1000 han förstorar dessa minimini bilder så att de blir fullt läsliga - och till och med med en zoomfuntion!

Det som är litet och oansenligt, det kan Gud använda till något stort, viktigt och innehållsrikt.

Ja, det var dagens visdom från forskningsarkivet! Nu skall jag återgå...

You are autumn

And even when the trees, has just surrendered to the harvest time

Forfeiting their leavs in late September, and sending us inside

Still I notice You, when change begins

And I am braced for colder winds

I will offer thanks for what has been and what's to come

You are autumn

Nicole Nordman - Every season

Det var så kallt. Men allt det vackra fick mig snabbt att glömma den bitande kylan. Kameran hade äntligen fått följa med mig ut, det var alldeles för längesen, och jag hade verkligen saknat att fotografera. Med darrande frusna fingrar ställde jag in skärpan, tittade, vred lite till, kisade, och klick. M-m, det här blir bra. Hösten är så vacker, det är som om naturen saktar av, vaggar sig till ro. Men även i det frusna kunde jag hitta en knopp - liv - mitt i den stundande vintern. Det fick mig att tänka på den underbara personen jag snart blir moster till. Han eller hon kommer verkligen att börja sitt liv mitt i vintern, precis som den där rosenknoppen verkar vilja göra. Välkommen ut, jag längtar efter dig!