Mormors allra bästa kakor

Hanna-Maria och jag kom fram till att båda söker jobb till hösten. Starta eget kanske? Sedan började vi visionera. Eftersom jag, i skrivande och visionerande stund, är enormt sötsugen så kom vi fram till att vi ville baka massa goda, smarriga, mumsiga kakor. Och inte bara baka dem, utan även sälja dem till alla möjliga sortes människor. Stora, små, ledsna, glada, ja en kaksort för varje sorts människa. Mormors allra bästa kakor, kan vårt lilla fik heta. I blommiga förkläden ska vi stå och baka, visslandes i takt med en gammal grammofonskiva. Sen tänkte vi att man kunde ha kakbuffé, och kanske att man kan ha kakbuffé på tisdagar och fredagar, och på sommaren kan man ha glassbuffé och ibland, på söndagar kan man ha milkshakebuffé. Hanna-Maria har ju gått ekonomi, så vi tänkte att då ordnar det sig nog det där med att starta och med pengar och så. Men sen så ville vi vara där Wasa konditoriet är. Då kom vi på att man kan ju söka jobb där, och sen ta över stället och helt göra om allt. Då slipper man också processen med att starta ett nytt företag, vilket både jag och Hanna-Maria är tacksamma för. Vi skulle förståss renovera om Wasa. Inreda i en mysig gammaldags stil, kanske så att det känns som om man sitter i mormors kök. Mycket rosenbuskar och rutiga dukar.

För övrigt kan nämnas att Stockholm är fint i försommarskrud. Stockholms glasshus serverar god glass och för att inte tala om maten på Jensen's Beefhouse (idén till glassbuffén kom för övrigt därifrån) Två par skor och många minnen rikare så måste jag säga att jag är nöjd. Än en gång ett stort grattis till min kära (tvilling)syster som fyllde 26. Är glad att jag kunde få vara där med dej och de andra som satte guldkant på min "förhelg".

visa mig din väg

led mig i din sanning

för mig på din stig
och lär mig

se min längtan att behaga dig

hur jag innerligt vill tjäna dig

överlåter varje del av mig

på nytt

tar nu upp mitt kors och följer dig

lämnar allt det gamla bakom mig

låt mitt liv

och mina ord

vara som en doft

av välbehag

inför dig

Om Rättvik och så

Rättvik, vy från mormor och morfars gamla hus

Jag sitter på tåget hem från en fin helg i Rättvik. Men när jag tänker efter så är det bara fredag och min "helg" i den lilla orten vid Siljans strand har bestått av just torsdag och fredag. Skönt, tänker jag, att helgen just börjat. Med Sixpence i öronen och en mjuk kudde lutar jag mig tillbaka och blickar ut över landskapet som susar förbi. Dalarna är fantastiskt vackert. De röda stugorna ramar in sjöar och dalar så perfekt. Men det är en annan värld där uppe, stan går man igenom på fem minuter och affärerna var stängda på helgdag(!) Inte mig emot, jag tycker det är bra att respektera Söndagen (i det här fallet en torsdag) som vilodagen.



Innan jag satte mig på tåget, närmare bestämt under torsdagen, så ägde min kära morfars 80-års fest rum i Rättviks missionskyrka. Jag uppskattar min släkt, och gör det mer och mer för varje gång vi träffas. Det var en fin fest, många skratt men även fina ord och böner som berörde. Det är spännande att höra om en person man känt så länge, men från så många olika håll och på olika sätt. Han har vart med om en del, min morfar.



Åter till tåget. När jag sitter där och njuter av landskapet och av lugnet, så händer det igen. Inte det att Johanna messar och vill låna klänning (som förvisso hände) och inte det att konduktören går förbi och skriker "nya resande". Det som händer är ett kärleksbevis, en visshet om att man aldrig är ensam, Guds frid fyller mig från topp till tå och jag är bara så lycklig. Sådär långt in, in i djupet. Som att djup ropar till djup. Jag förstår inte fullt ut varför jag sitter där och ler för mig själv. Men tacksamheten är stor, till han som gett mig ALLT. En fantastisk familj och släkt där man får vara sig själv. En vän som hämtar vid tåget, en annan vän som förgyller en kväll. En frid som övergår ALLT FÖRSTÅND och ett löfte om att aldrig lämna mig. Det är min Gud.



Så rullar tåget de sista milen och stannar tillsist på en välkänd station. Jag kliver ut och andas hemmaluft. Lite längre bort står Siv (Siv är Johannas vinröda ford) och väntar med en leende flicka inuti.

Max

I morgon ska jag åka till Rättvik och fira morfar 80 år! Så nu ska jag packa... men vad jag egentligen ville säga var att jag har världens sötaste brorson. No doubt!

all at sea

I'm all at sea, where noone can bother me...

Tack

till alla

som gjorde min dag

så

fin

ord som griper tag i hjärtat. och sedan håller kvar. ord som gör en tår av tacksamhet. jag bevarar det inuti mig. där är det tryggt.

...later on you can spend some time with me, if you wan't to. all at sea.

sleepless

Kudden är våt av tårar

Inte ännu en natt

Mina lungor tar i, och ger allt

Klar vaken igen

Kroppen är trött, ögonen med

Kampen är endast mot tiden nu

Och mot det som hindrar min natts sömn

Stilla-tick-tack

Host-host

Stilla-tick-tack

Host-host-host

Det gör ont nu och smärtan formar en bön

Ännu en tår träffar min mjuka kudde

Men denna gång inte i förtvivlan

En tår av förtröstan, att du aldrig lämnar

Bönen blir till sång

"Bred dina vida vingar, o Jesus över mig. Och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig"

Kudden är våt av tårar
Tack, för att jag får leva, ännu en natt

1/5 01.07

Natten ju förde mig, närmare Gud till Dig. Närmare Gud till Dig, närmare Dig.

Igår körde jag golfbil för första gången i mitt liv

Kapitel 3. I vilken Puh uppfinner en ny lek, och I-or kommer med.

A.A. Milne, Berättelser om Nalle Puh

"När bäcken hunnit så långt som till Skogsbrynet hade den vuxit så den nästan blivit en å, och när den var så stor lät den bli att hoppa och skutta och bråka, som när den var liten, utan rörde sig långsamt. För nu visste den vart den skulle ta vägen och sa till sig själv:
-Det är ingen brådska. Vi kommer tids nog fram."

Vidare handlar det om hur Puh njuter av ån och sedan uppfinner en lek då man kastar i kottar eller pinnar och sedan tävlar om vilken som kommer fram först. Jag gillar Milnes beskrivning av ån, på något sätt beskriver den även oss människor.

"En dag lekte Puh och Nasse och Kanin och Ru allihop Puh-pinnar. De hade kastat i sina pinnar, när Kanin sa "Kör!" och så skyndade de tvärsöver bron och ställde sig alla och lutade sig över räcket och väntade på att få se vems pinne som skulle komma fram först. Men det dröjde länge innan de fick veta det, för ån var mycket lat den dagen, den tycktes knappast bry sig om ifall den kom fram alls.
-Jag kan se min! ropade Ru. Nej, det kan jag inte, det är nånting annat. Kan du se din Nasse? Jag tyckte precis att jag såg min, men det gjorde jag inte. Där är den! Nej, det är det inte. Kan du se din, Puh?
-Nej, sa Puh.
-Min pinne har bestämt fastnat. sa Ru. Kanin, min pinne har fastnat. Har din pinne fastnat, Nasse?
-Det tar alltid längre tid än man tror, sa Kanin.
-Hur lång tid tror du, att det tar? frågade Ru.
-Jag kan se din, Nasse, sa Puh plötsligt.
-Min är liksom litet gråaktig, sa Nasse, som inte vågade luta sig för långt fram för att inte trilla i.
-Ja, det är den jag ser. Den håller på att komma över på min sida.
Kanin lutade sig längre fram än någonsin och såg efter sin, och Ru vred sig än hit och än dit, och ropade:
-Heja, pinne! Pinne, pinne, pinne! och Nasse tyckte det var mycket spännande, för hans var den enda man hade sett, och det betydde att han höll på att vinna.
-Nu kommer den! sa Puh.
-Är du säker på att det är min? pep Nasse förtjust.
-Ja då, för den är grå. En stro grå en. Nu kommer den. En väldigt stor-stor-grå...O, nej, det är inte den, det är I-or.
Och fram flöt I-or.
-I-or, skrek allihop.
Mycket lugn, mycket värdig och med alla fyra i vädret gled I-or fram under bron.
-Det är I-or, ropade Ru alldeles förtjust.
-Säger du det? sa I-or , som kom in i en vattenvirvel och långsamt snurrade runt tre gånger. Jag undrade just.
-Jag visste inte att du höll på att leka, sa Ru.
-Det gör jag inte heller, sa I-or.
-I-or, vad är det egentligen du gör? sa Kanin.
-Du får gissa tre gånger, Kanin. Gräver hål i jorden? Fel. Hoppar från gren till gren i en ung ek? Fel. Väntar på att nån ska hjälpa upp mig ur ån? Rätt. Låt Kanin få tid på sig, så hittar han alltid rätt svar.
-Men, I-or, sa Puh bekymrad, vad ska vi-jag menar, hur ska vi-tror du vi...
-Ja, sa I-or. Något av det där blir utmärkt. Tack, Puh.
-Han snurrar runt, runt, sa Ru mycket imponerad.
-Och varför inte? sa I-or kyligt.
-Jag kan simma, sa Ru stolt.
-Inte runt, runt, sa I-or. Det är mycket svårare. Jag hade inte alls tänkt simma idag, fortsatte han och svängde långsamt åt andra hållet. Men om jag, när jag väl har kommit i, beslutar att öva en sakta cirkulerande rörelse från höger till vänster-eller kanske jag skulle säga, tillade han och kom in i en ny virvel , från vänster till höger, precis som det faller mig in, så är det min ensak.
Det blev en stunds tystnad , medan alla funderade.
-Jag har fått en idé, sa Puh till slut, men antagligen är det inte mycket med den.
-Antagligen inte, sa I-or.
-Fortsätt, Puh, sa Kanin. Får vi höra.
-Jo om allesammans kastar sten på ena sidan om I-or, så blir det vågor av dem, och vågorna skvalpar honom över till andra sidan.
-Det var en utmärkt idé, sa Kanin, och Puh såg glad ut igen.
-Mycket, sa I-or. När jag vill bli skvalpad, Puh, så talar jag om det för dig.
-Tänk om vi av misstag träffar honom? sa Nasse ängsligt.
-Eller tänk om ni av misstag missar honom, sa I-or. Gör klart för dig alla möjligheter, Nasse, innan ni börjar roa er på allvar.
Men Puh hade tagit den största sten han orkade bära, och stod lutad över bron och höll den mellan sina tassar.
-Jag kastar den inte, jag släpper den, I-or, förklarade han. Och då kan jag inte miss... jag menar, kan jag inte träffa dej. Skulle du kunna sluta upp att snurra ett ögonblick, det förvillar mig en smula?
-Nej, sa I-or. Jag tycker om att snurra.
Kanin började känna att det var hög tid för honom att ta befälet.
-Hör på Puh, sa han. När jag säger: "Nu!" kan du släppa stenen. I-or, när jag säger "Nu!" kommer Puh att släppa stenen.
-Hjärtligt tack, Kanin, men antagligen kommer jag att märka det.
-Är du klar, Puh? Nasse, lämna litet mera plats åt Puh. Maka på dig, Ru. Är du klar?
-Nej, sa I-or.
-Nu! sa Kanin.
Puh släppte sin sten. Det plaskade till, och I-or försvann. Det var oroliga ögonblick för åskådarna på bron. De tittade och tittade- inte ens när de fick syn på Puhs pinne som kom fram något före Nasses, blev de så uppiggande, som man skulle kunnat vänta sig. Och så, just när Puh började bli rädd för att han valt fel sten eller fel å eller fel dag för sin Idé, blev något grått ett ögonblick synligt på åstranden- och det blev så småningom större och större- och slutligen var det I-or som kom upp.
Med ett tjut rusade de från bron och började hala och dra i honom; och snart stod han mitt ibland dem på torra lan.
-Å, I-or, vad du är våt, sa Nasse och kände på honom.
I-or ruskade på sig och bad någon förklara för Nasse vad som händer när man ligger i en å en bra lång stund. "

Historien slutar inte där, men du tycket nog redan att du läst alldeles för långt.

Disneys version kanske är lättare för barn att förstå. Men jag gillar A.A Milnes orginalversion. Kanske börjar bli lite stor för att läsa sagor, men jag skrattar lika mycket varje gång.

måndag

Jag hörde en man definiera religion en gång, han sa att: man fäster inte sitt värde blott vid detta.

Jag tror att det är en av de bättre definitionerna jag har hört. Egentligen är jag inte intresserad av att definiera religion när det innebär så mycket mer än bara ett begrepp, men det ligger något i det han säger.

Jag är tacksam för att jag har något mer än blott detta att fästa mitt värde i. Det finns en Gud som är verklig. Så på riktigt. Om man bara skulle fästa sig vid vardagens glädjeämnen och bekymmer skulle man snabbt finna att det inte är något som består. Det finns något evigt, något mer än blott detta.

Ändå är det varddagslivet, just detta nu, som jag kan påverka. Det är ändå var dag som tillslut kommer utgöra det där livet som alla pratar om. Paradoxen blir då att inte fästa sitt värde vid blott detta men ändå förstå att det enda som kan påverkas är nu.

Det finns ett evigt perspektiv då man förstår att ett bekymmer inte kan lägga en enda aln till min livslängd och att det finns mer att leva för än det vi kanske med våra ögon ser. Samtidigt som det går vara medveten om att det du sår idag blir din morgondag.


Jag är trött nu, och i ett evighetsperspektiv spelar det nog inte så stor roll om jag sover nu eller om en timme. Men det är ändå i morgon jag ska gå upp, så för att få skörda pigghet imorrn ska jag nu gå och så lite sömn.

homo zappiens

Människosläktet håller på att utvecklas från homo sapiens till homo zappiens

Jo men faktikst. När man nu börjat nå en viss mognad (i alla fall på väg mot det hållet) så är jag tacksam för att min pappa aldrig föll för mitt tjat om att skaffa fler kanaler. Då tänkte jag på alla roliga roomservice, filmer och hockeymatcher man missade. Nu förstår jag vad mycket tid jag säkert vunnit. Vi lantisar som endast erhåller ettan, tvåan och fyran (och inte att glömma: barnkanalen/kunskapskanalen och sexan) kanske kommer vara en egen gren av människoträdets utveckling, då homo sapiens och homo zappiens går skilda vägar. Eller... så tror man inte på evolutionen. Hur som helst så blir mitt konstaterande att det finns INGENTING att se på TV nu när antikrundan har uppehåll och detta leder i sin tur till att jag blivit mycket mer effektiv i mitt flitiga studerande. Oh man! Snart är det över!


För några veckor sedan köpte jag en blomma, en levande blomma i kruka. Den var fantastikst fin och när jag stod där i kassan på blomstermarken så lovade jag mig själv att trots det faktum att jag inte haft levande blommor på år och dar så skulle jag verkligen ta hand om den här. Och det gjorde jag, flyttade runt på den i fönstret för att den skulle få rätt mängd sol, plockade bort ruttna blommor så att nya skulle kunna komma upp. Vattnade varsamt och pratade med den. Jag trodde till och med att jag höll på att bli intresserad av trädgård och sånt, och kanske är så fallet. MEN som det ser ut just nu så hänger den lite och verkar inte vilja kämpa mer, jag förstår inte! Hur mycket jag än har tagit hand om den så vill den inte. "Den är svår!" säger mamma, men det räcker inte som svar. Varför vill inga blommor bo hos mig? Jag hoppas fortfarande att den ska repa sig, jag vill så gärna klara det och jag vill så gärna att den ska få nya blommor.

Nu är det dags att återgå från pluggpausen och räkna lite matte.


Adjökens