Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en moders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.
Var dag är oss given. Jag får påminna mig om och om igen att Gud har allt i sin hand, att var dag har nog av sin egen plåga och att alltid blanda mina tankar med böner. Att Gud ger åt varje dag fröjd, smärta, möda, vila och behag gör att vi orkar med. Vi måste känna smärta för att kunna känna medlidande men vi måste också lära oss att fröjdas och tacka över livet och det vi har. Gud tvingar allt till det bästa, även om det som händer kan kännas som det värsta.
Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.
Det finns nåd för varje tid. När jag ser tillbaka på mitt än så länge snart nittonåriga liv så har det sett väldigt olika ut, i olika tider. Ibland finner jag mig själv längta tillbaka till barndomen, ibland drömma om framtiden. Jag tror dock att för varje tid så finns en mening. Jag tror ingen tid i livet är någon sorts mellantid då man bara finns för att leva vidare, det finns alltid något att lära sig, alltid någon att bli vän med och alltid något att utföra. Och framför allt finns det nåd, att ta sig vidare, att stänga dörrar bakåt, och att njuta av just denna stund.
Varje dags bekymmer vill han bära, Han som heter både kraft och råd. Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandringstid.
Som din dag, så skall din kraft dock vara, detta löfte gav han mig.
Han ger kraft, allt som behövs för just den dag vi möter. Vi kommer aldrig behöva gå igenom saker som vi inte klarar av. Vilken trygghet.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften Herre kär. Ej min tro, och ej min tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga av din trogna faders hand. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.
Jag vill inte komma dit att jag försöker klara mig själv, lösa saker på egen hand. Min bön är att jag alltid ska komma att gå till Han som verkligen vet och vill mitt bästa. Min bön är att få kasta mig ut och låta Hans vingar bära mig dit Han vill.
Han som bär för mig en moders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.
Var dag är oss given. Jag får påminna mig om och om igen att Gud har allt i sin hand, att var dag har nog av sin egen plåga och att alltid blanda mina tankar med böner. Att Gud ger åt varje dag fröjd, smärta, möda, vila och behag gör att vi orkar med. Vi måste känna smärta för att kunna känna medlidande men vi måste också lära oss att fröjdas och tacka över livet och det vi har. Gud tvingar allt till det bästa, även om det som händer kan kännas som det värsta.
Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.
Det finns nåd för varje tid. När jag ser tillbaka på mitt än så länge snart nittonåriga liv så har det sett väldigt olika ut, i olika tider. Ibland finner jag mig själv längta tillbaka till barndomen, ibland drömma om framtiden. Jag tror dock att för varje tid så finns en mening. Jag tror ingen tid i livet är någon sorts mellantid då man bara finns för att leva vidare, det finns alltid något att lära sig, alltid någon att bli vän med och alltid något att utföra. Och framför allt finns det nåd, att ta sig vidare, att stänga dörrar bakåt, och att njuta av just denna stund.
Varje dags bekymmer vill han bära, Han som heter både kraft och råd. Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandringstid.
Som din dag, så skall din kraft dock vara, detta löfte gav han mig.
Han ger kraft, allt som behövs för just den dag vi möter. Vi kommer aldrig behöva gå igenom saker som vi inte klarar av. Vilken trygghet.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla, blott vid dina löften Herre kär. Ej min tro, och ej min tröst förspilla, som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre, att vad helst mig händer, taga av din trogna faders hand. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land.
Jag vill inte komma dit att jag försöker klara mig själv, lösa saker på egen hand. Min bön är att jag alltid ska komma att gå till Han som verkligen vet och vill mitt bästa. Min bön är att få kasta mig ut och låta Hans vingar bära mig dit Han vill.
