ofattbart

på bussen in till stan slog det mig igen. hur kan man se en soluppgång, utan att tro. jag tog ett djupt andetag och log. det är verklighet, det känner jag.
tankarna blandades med böner, jag tänker mycket nu. jag ber mycket nu.
ännu en gång sköt jag upp den tunga porten in till borgen, drog ett djupt andetag och kände glädjen i att det bara är ett halvår kvar. sen kände jag huvudverken, typiskt. men Du är med, överallt.
förra veckans sömnlösa nätter började göra sig påminda, men jag tackar Gud för att jag kan sova nu. Han är så god.
suddiga minnen från dagen i övrigt. men jag lärde mig lite om husköp och sånt på rättskunskapen. kan va bra att kunna. om sisådär tio år kanske... vem vet.
hemma har jag mest pluggat. bra anna! en promenad i kylan också. dimman var inte så tät i kväll, men det var kallt, och mörkt. man såg silhuetter av människor på lång väg, sen när man passerade varandra var det precis som om båda höll längsta möjliga avstånd. kanske en misstänksam blick och sedan hastigt vidare. man såg inget ansikte, bara en mörk skugga. en främling. men när jag mötte en man under gatlyktan hälsade jag glatt, han med. ett par ögon, ett ansikte. ljuset fick mig att våga.

till sist läser jag ett vykort från mormor. på tal om att tröst kan komma från alla möjliga håll. tänk att man kan få så mycket uppmuntran bara på ett vykort.
"Blott en dag i taget... så går det, Kramar från mormor"
Det är så sant, blott en dag, ett ögonblick i sänder. Det får mig att känna mig lugn. Var dag har nog av sin egen plåga.


gonatt