Halvår

Det har gått ett halvår sedan den elfte augusti tjugohundrasju.


Det går inte att sätta ord för att beskriva den tiden, det går inte att forma meningar så att någon skulle förstå. Det enda jag verkligen kan uttrycka är att jag är så innerligt, enormt, obeskrivligt tacksam för Jonathan och att jag har fått lära känna honom dag för dag under dessa månader, och jag tackar Gud för att jag kommer få lära känna honom under många månader till.


Solen lyser dagen till ära. Allt vittnar om Guds kärlek och hans trofasthet och nåd som är ny varje morgon.

snön smälter

Det va längesen nu. Men denna lördags förmiddag tog mina händer fart och började åter igen springa över tangentbordet.

Snön smälter utanför mitt fönster, mitt fönster som just nu har en trasig persienn hängandes på sniskan över halva rutan. Fult, jättefult. Men jag har inte kommit mig för att ordna det. Men det ska bli ändring på det, på måndag, då händer det. Då har jag sagt till mig själv att jag ska ta tag i saker som inte blivit gjort. Som de där alldeles försenade studentkorten som bara vissa av mina vänner har fått, förlåt.

Det var längesen jag var sjuk, men nu åkte jag på en riktig förkylning. Som tur är går jag mot friskare dagar, det är jobbigt att snörvla. I morgon måste jag vara på topp eftersom det är säsongspremiär(stavas det så? har så svårt med det ordet)för mitt team på promiseland. Det ska bli så roligt att få börja med söndagsskolan igen, jag älskar alla barnen där och att få se dem lära känna Jesus och lära sig mer om livet med honom!I morgon ska vi tala om Josua, vilken spännande man han är. Man inser att det finns mycket att lära sig av den Gudsmannen. Efter promiseland ska vi filma inför FinallyLördag, då måste jag oxå vara på hugget!

För övrigt måste jag tacka Johanna för en mysig 20-års fest igår, även om jag mest snörvlade och sådär så var det trevligt! Det va kul att Carro kom hem i helgen oxå :)

En annan nyhet är att jag och Jonte har vunnit på triss! 25 kronor! YES! Om vi förvaltar dem rätt kanske det kan bli nåt av det... vem vet.


Många av mina tankar går till Emy, David och Max den här helgen. Jag hoppas att allt ska gå bra med flytten och så! Ni får lite extra tankar av mej just nu och så hoppas jag att vi ses snart!

salt

The color of snow
The enormity of the oceans
The taste of tears

salt salt salt


Jag gråter alldeles för mycket. Men det är bra. Fast nån gång, om fyrtio år eller så, ska jag lära mig kontrollera det.

Tjugohundraåtta. Jag ser fram emot det.


Idag går alla mina tankar till älskade Jonathan. Krya på dig, du är sannerligen inte skapt för att ligga däckad i din säng. Men tänk, att tillochmed då finns glimten i ögat och humorn kvar. En annan stor tanke går till min kära vän Johanna som flyttat in i en fantastiskt fin lägenhet idag! Tänk, den passar dej perfekt!

för-jul

Om några timmar är det julafton, igen. Jag har riktig julstämmning nu och ser fram emot en fantastisk helg med famlijen(nästan hela) och släkten. Den enda jag kommer sakna alldeles för mycket är min underbara svägerska Emy, eftersom hon jobbar när David och MAx kommer på annandagen, jag säger därför God Jul särskilt till dej!KRAM!

Men redan igår och idag tjuvstartade julen lite. Igår hade jag och Jonathan en underbart julig dag. Han hade rimlexikon och julklappar med sig i högsta hugg och det resulterade i en rimstuga. Vi(eller mest jag eftersom han somnade efter en stund) gjorde en gudomligt god pepparkaks och chokladkola och åt skinkmacka. Sen kom våra underbara vänner Oskar och Miriam förbi. Vi hade så mysigt med julfika och sunes jul.

Idag hälsade Carro på (välkommen hem:)) och vi åkte runt och önskade God Jul till Amanda och Madde. Det var roligt att träffa alla igen!

Mormor och morfar är här och snart snubblar min morbror med familj in här i huset. Då är kalaset igång och det är jul i Karlqvists hus.

helgen i bilder (och det blev visst ord också...)

Efter tusen "hej då", hundra "vi ses ju snart", femtio "ha en underbar vecka nu" och tio "kör försiktigt" såg jag den röda golfen lämna min uppfart ännu en gång, bara en kvart senare än vad du hade tänkt (rekord!). Även om detta farväl inte var lika tårdrypande som förra (ibland är jag mer känslig) så blir det alltid lika tomt, och tyst. Men jag tog tag i mig själv och bakade några plåtar pepparkakor. Så nu sitter jag här, med uppkavlade ärmar, rödvit-randigt förkläde, luktandes på en gudmlig doft av pepparkakor. Och på tal om sista-plåten-pepparkakor-för-det-här-året-grejer så har just julspelen avslutats. Det har vart härliga dagar fyllda med mycket smink, sköna kläder, sång och ferrari. Och självklart glädjen, förmånen att få berätta om Jesus för alla de människor som sett årets julspel. Två fullsatta föreställningar och massvis med nya ansikten.



I Fredags åkte jag och Jonathan till Kilsbergen för att njuta av den härliga naturen. Och vilken dag det blev! Till Crista, Johanna och alla andra som älskar vintern men tycker att vi ser för lite av den just nu, ta en tripp till Ånnaboda, rimfrosten var såå vacker och det var riktig vinterkänsla. Jag och min trogna mobilkamera dokumenterade lite av dagen.


Frost i muschen

fyra månader och en dag

Det har gått fyra månader och en dag sen du frågade mig om jag ville bli din. Fyra månader och en dag sen vi tog den där bilden. Inte en sekund har jag ångrat att jag sa ja.


För övrigt så är repetitionerna igång inför julspelet. Det är kul, riktigt kul. Alla är så duktiga och jag är så glad att jag får sjunga duett detta året, och med vackra Christina dessutom! Hon är så duktig. Sen vill jag ha tillbaks vintern, det va inte längesen det såg ut sådär utanför mitt hus.

lagom till jul

Nu är det söndagkväll igen, och jag försöker komma på, ett nytt sätt att säga Hej Då.

Lagom till andra advent så börjar det lukta jul här hemma. Pepparkaksdegen är gjord och lussebullarnas gula färg pryder vårt kök. Idag åt jag Julens första julbord. Det är lustigt, för jag brukar vanligtvis bara äta ett julbord per år, och möjligtvis några rester dagarna efteråt. Men i år var det dags att bryta traditionerna, och jag bröt verkligen mina traditioner vad det gäller julbord!

På Karlslunds Herrgård serverades ca 200 rätter under våran sittning (jag åt verkligen inte av alla 200). Jag, som ALDRIG äter sill på ett julbord, började den stora middagen med just en silltallrik! Det var sill och potatis, rökt makrill, gravad lax och hovmästarsås, som fyllde min första tallrik. Ni som känner mej vet att det är STORT för mej att äta sill. Men idag när jag närmade mig det som jag vanligtvis snabbt rusar förbi så vart jag sugen på sill, riktigt sugen. Jag tog några bitar, åt, och tro det eller ej, det var utsökt! Idag var det bara dags helt enkelt, antar att det där med tider och stunder i livet uppenbarades för mig ännu en gång. Jag ska inte beskriva alla utsökta och även konstiga rätter vi åt, men gott var det! Och jag vart alldeles lagom mätt, sådär ljuvligt nöjd. Vi fick en trevlig stund på denna vackra herrgård, jag, min Jonathan, mamma och pappa.

Jag blir så tacksam, tacksam till den Gud jag tjänar, att han alltid visar sig trofast. Han har sett mina tårar och torkat bort dem, han ger mig så mycket kärlek dag för dag. Det finns saker, och kommer alltid finnas saker som jag inte förstår, men tack vare Hans nåd så vet jag allt jag behöver veta.

Ellen Johnsson Serleaf m.m.

Det var ett tag sen. Jag har fått jobb, i överflöd, och det förklarar saken! Måste först bara säga ett enormt tack till Gud som har gett mig ett jobb och han ger alltid i överflöd.




På nyheterna i måndags öppnades mina ögon för en människa på denna jorden som jag aldrig ens hört om. Det faktum att hon, för det är en kvinna, är obekant för mig gör mig en smula upprörd. Hon är minst sagt värd att omnämnas och, enligt min mening, ta till föredöme. Därför tänker jag dra mitt strå till stacken och skriva lite om henne, om det som jag hann uppfatta under dessa få minuter av ett nyhetsrepotage. Kanske vet alla andra vem hon är, men jag har missat Liberias, och Afrikas förste kvinnliga president, Ellen Johnsson Serleaf. Hon är närmare 70 år och valdes till president i Liberia november 2005. Det finns säkert mycket att säga om hennes bakgrund och väg till dennna position o.s.v. Men det som fångade min uppmärksamhet var hennes inställning till att förändra det land hon är president i. I repotaget framgick det att Libera har ca 80% arbetslöshet, inga fungerande vägar eller vatten och korruption. I intervjun uttryckte Ellen Johnsson Serleaf att i hennes land är det svårt att ha en prioriteringslista, ALLT är egentligen högsta prioritet. Men små steg i taget, precis som den väg som fört henne dit hon är, kommer kunna förändra. Till sist fick hon frågan vad det är som driver henne, varför hon orkar fortsätta att gå upp varje morgon och försöka förändra ett sånt, egentligen hopplöst, land. "Drömmen om att Liberia kan vända och bli ett blomstrande land som kan bli ett föredöme för andra länder, det är det som driver mig".
Detta är värt att fundera kring, och värt att lyssna till. Om hon kan ha drivkraft att vilja förändra en sådan omöjlig situation, då kan vi förändra våran vardag och det som verkar omöjligt omkring oss. Och jag vet i alla fall vart jag hämtar min styrka att orka vidare.

Annars då, det är onsdag och jag ska jobba idag. Jag är väldigt lycklig för något som hände i söndags kväll och jag saknar min prins som just nu befinner sig i ett köpcentrum i Södertälje, olyckligtvis shoppar han inte, men tjänar ihop det man kan shoppa för kanske ;) Ikväll är det julspelsövning UTAN manus! Damdamdamdamdam

Love is beautiful, and so are you!