skit

det värsta var att det kändes så bra. sen sket det sig ändå. men vad gör det egentligen. på insidan är jag fortfarande lycklig.


den är jobbig den där känslan. den där när man lixom inte riktigt orkar. känner att det är så mycket framför så man inte riktigt vågar möta morgondagen. men sen så inser man, att man inte är ensam. och då vågar man möta morgondagen, då vågar man tro att man kommer orka.

allt är inte som det ser ut. och man kan aldrig veta vad som finns i en människas hjärta om man inte tar sig tid och pratar. kanske fick jag se nåt idag.




du... jag tänkte att du va wilma.