söndag 31 december 2006
trettionde december tjogohundrasex
Julen kom som en långväga gäst, men stannade bara en kort stund, och det känns redan som ett halvår sen. Vädret påminner mig inte heller om att det faktikst bara var en vecka sen som vi firade att Jesus, Messias föddes här på jorden.
Julen var nog som en jul ska vara, fylld av glädje och lycka, mycket mat och en fin gran.
Igår satte jag mig och tänkte tillbaka på året som gått, inuti mig var det som om man plockade fram en gammal dammig bok och började läsa, det var längesen nu som jag tänkte tillbaka. Den senaste tiden har allt gått i snabbfart och helt plötsligt står man här vid en stundande nyårsafton. Nyårsafton, den dagen är så speciell för mig. Det är som en solnedgång och uppgång på samma gång. Nått gammalt går ner och nåt nytt kommer upp, samtidigt som det egentligen är samma sak... samma ena sol som kommer igen och igen. Ännu en dag, ännu ett år.
Tjugohundrasju är det oskrivna bladet som ligger på nästa sida i min bok. Jag älskar oskrivna blad, en chans att fylla det med nya saker och gamla saker... med Dina saker. Någonting säger mig att nästa år kommer bli ett väldigt bra skrivet blad. Min önskan är att kunna läsa bladet på sida tjugohundrasju i min bok och känna lycka. Jag känner lycka när jag sert tillbaka på året som gått, men jag ser också saker som orsakat smärta, lärorika saker och utmanade saker. Men mest av allt ser jag glädje, mycket glädje och jag hoppas bara att det blir mer av den varan.
Där låg jag, på en parkbänk i Göteborg. Avenyns alla ljus konkuerade med stjärnorna om min uppmärksamhet. Men jag såg stjärnorna på den mörka natthimlen. Där och då insåg jag nog på riktigt vad lycka är. Att kuna vara vartsomhelst i världen, och känna trygghet och frid inuti. Jag älskar stjärnorna som vittnar om Din kärlek och trofasthet till oss. Jag älskar parkbänkar på kvällen, speciellt i Göteborg. I det där hörnet vid seveneleven, där minnena är inbyggda i väggarna på de vackra husen.
-Anna, kom nu!
Jag vaknade ur mina drömmar och reste på mig. Gick sakta fram längs gatan med ett leende på läpparna. Jag andades och kände hur du andades igenom mig. Lycka.
My God, it's so beutiful when a boy smiles.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är inte alla som kan se tillbaka på sitt liv med den glädje som du gör. Jag beundrar dej för att vart du än i världen vänder, så ser du lyckan som Han sänder. Låt oss tro och be för att tjugohundraSJU ska bli ett underbart år, fyllt med lycka och glädje.
SvaraRaderaOch jag finns här. Titta bara på din axel, eller på ditt lakan.
Love.
tack
SvaraRadera